19.Chris Eckman – The Last Side Of The Mountain

Mr. Eckman kan sin folkrock utan och innan. I 25 års tid har han med bandet The Walkabouts och i andra konstellationer utforskat varenda skrymsle av denna genre. Han skulle säkert kunna svänga ihop en hygglig folkrockplatta i sömnen. Tyvärr låter det ibland som om det är precis det han har gjort. The Last Side Of The Mountain är dock ett prov på att han fortfarande kan skriva musik i vaket tillstånd och den kan mäta sig med The Walkabouts bästa skivor från 90-talet. Skivan består av 11 tonsatta dikter av en slovensk poet vid namn Dane Zajc.

20.Jaguar Love – Take Me to the Sea

JL består av medlemmar från The Blood Brothers och Pretty Girls Make Graves och låter väl framför allt som ett poppigare TBB. Deras svaghet är Johnny Whitneys sång. I deras tuffaste låtar, som till exempel Jaguar Pirates, passar den som handen i handsken. Där kan man hitta likheter med Hot Snakes och Trail Of Dead men i låtar som Georgia framkallas närapå obehag och ett ord som dyker upp i mitt huvud är punkopera. Nåväl, Take Me to the Sea är med andra ord väldigt ojämn och kunde lika gärna ha hamnat utanför denna lista.

21.Beach House – Devotion

Har väldigt svårt att kategorisera Beach House men det behöver ju inte vara något negativt. Det som jag först fastnade för var sångerskan Victoria Legrands röst och sångstil. Det låter som hon guppar på vågorna sittades i en vilstol med en god drink i ena handen. Musiken är besynnerligt loj även den. Till skillnad från Brightblack Morning Lights senaste som bara låter trött så finns det en melodisk spänst i Beach House´s musik. Mer The Carpenters än haschtomtar med andra ord.

22.First Floor Power – Don’t Back Down!

Min oro för First Floor Powers framtid efter Jenny Wilsons avhopp visade sig vara helt obefogad. Don´t Back Down är en utmärkt pop-skiva med bandets egna stil intakt. Ända sedan jag för första gången jag hörde FFP, 1999 när de var förband till Pavement på Fryshuset, så har deras musik fått mig att tänka på en viss musikalisk era. Brian Eno och Talking Heads har alltid dykt upp i mitt bakhuvud. Samtidigt har de alltid låtit fräscha och nu på ett sätt som många av deras svenska kollegor har misslyckats med.

www.myspace.com/firstfloorpower

23.Windsor For The Derby – How We Lost

WFTD är ett band som det är lite svårt att få ett samlat grepp om. Deras tidiga skivor är mestadels fyllda med intrumental post-rock. Sedan de i början av 2000-talet började med sångmelodier har det smygit sig in en och annan pop-låt och de fick t.o.m. med låten ”The Melody Of Our Fallen Tree” på soundtracket till Coppolas Marie Antoinette. Detta innebar tyvärr inget genombrott för WFTD men det tror jag bara är till det bästa för de har oförtrutet givit ut fina skivor som låter som ett skäggigare Stereolab eller ett New Order på valium. De har heller inte lämnat experimentlustan från de tidiga skivorna ryggen helt.

http://www.myspace.com/windsorforthederby

24.Quagmire – We Know We Don’t Know

Det fanns en tid då jag lyssnade mycket på Hardcore, Metal och Post-Hardcore. På den tiden fanns det något som kallades Emo-core. Det finns det förvisso även idag men man kan inte med bästa vilja i världen påstå att det är samma genre då emo idag är ett klädmode och inte en musikstil.
På 90-talet var Helmet, The Jesus Lizard, Guzzard, Drive Like Jehu och Fugazi några av de bättre banden i genren men idag har de antingen lagt av eller pysslar med annan musik. 2008 finns det inte så många kul band i den hårdare skolan men det finns några undantag. Quagmire (urprungligen från Uppsala) påminner om några av de nämnda band men aggressiviteten är klart undertryckt och deras låtar är ganska minimalistiska och repetitiva. När så något mer melodiöst parti dyker upp så får det en förlösande effekt.

http://www.myspace.com/qgmr

25.The Notwist – The Devil, You + Me

Det tog 6 år för The Notwist att följa upp Neon Golden och de har inte precis ägnat tiden åt att utveckla ett nytt sound för det är samma popotronica som gäller. De har kanske arbetat hårt på att få låtarna att låta ännu mer melankoliska än senast, för det har de lyckats med. Det finns inga omedelbara hits och kanske skulle det behövas en Pick Up The Phone för att skivan skulle stå ut i skivfloden men med lite enishet och enträget lyssnande så upptäcker man den ena pärlan efter de andra.

26.The New Year – The New Year

Sedan början av 90-talet har bröderna Kadane tassat omkring i de lugnare indiemarkerna. Först med bandet Bedhead och de senaste 10 åren under namnet The New Year. Som ett The Go-Betweens i slow-motion med en hel del gemensamt med Dean Warehams band Galaxie 500 och Luna. Årets skiva är bandet tredje och det har inte hänt så mycket musikaliskt sedan första skivan The Newness Ends som var ett mästerverk. De höjderna kommer de inte upp till här men det är ändå tillräckligt för en topp 30-placering.

27.Plus/Minus – Xs On Your Eyes

Plus/Minus är ett ganska ordinärt indieband med delikata popmelodier förpackat i gitarr/bas/trummor-kostym. På 2003 års You Are Here var de inne och nosade på ett elektroniskt sound och de var i gott sällskap med The Notwist och Postal Service. Sedan dess har det dock mest handlat om gitarrer för deras del och på Xs On Your Eyes kan man också spåra ett visst nostalgiskt drag av 80 och 90-talsindie. Gitarren på vissa låtar skulle kunna ha spelats av David Gedge i The Wedding Present med hans snabba, närmast surfrocklika vispande som kunde höras på TWP tidiga skivor som George Best och Bizarro. Kommer även tänka på Popsicle ibland.

28.dEUS – Vantage Pont

dEUS är ett annat band som jag hade gett upp hoppet om men som blandar sig i leken igen med en mer än godkänd platta. Förra skivan Pocket Revolution var ett tydligt steg i riktning mot mainstream och tyvärr höll inte låtarna. Denna gång finns det betydligt bättre låtar och de återvänder då och då till sina alternativ-rötter och Is A Robot får mig att tänka på Girls Against Boys.
Även om The Architect tillhör något av det mest radiovänliga de gjort så är den en av höjdpunkterna på skivan.