21. OM – God Is Good


OM består numera av Al Cisneros (Sleep) och Emil Amos (Holy Sons och Grail) och har den mindre vanliga sättningen, Bas och Trummor. De spelar rökig mantrarock och har ni hört Pink Floyds ”Set The Controls For The Heart Of The Sun” så har ni ett hum om hur OM låter. Det är inte alltför varierat men lite andra instrument som Tablas, Sitar och Flöjt dyker upp i några låtar.

22. Goblin Cock – Come With Me If You Want To Live


Goblin Cock är ett av Rob Crows många band/projekt. I GC får han utlopp för sina Stonerrock-fantasier. Första skivan Bagged and Boarded lät ganska ordinär men på nya Come With Me If You Want To Live har hans förmåga att skriva invecklade poplåtar ha läkt över till Goblin Cock. Flera låtar skulle ha kunna funka som Pinback-låtar också, fast utan distade gitarrer då förstås.

23. Handsome Furs – Face Control

Handsome Furs är Dan Boeckner från Wolf Parade tillsammans med sin fru/flickvän Alexei Perry. De låter ganska mycket som WP och skillnaden är soundet och instrumenten de använder. WP har en vanlig rockbandssättning medans HF använder trummaskin och synthar. Resultatet är en lekfull elektronisk popmusik men Boeckners lätt igenkännbara gitarrslingor dyker upp i ett flertalet av låtarna.

24. Stardeath and White Dwarfs – The Birth


Medans Wayne Coyne och The Flaming Lips leker i studion ger Waynes släkting Dennis Coyne ut en mer sammanhållen skiva med sitt band Stardeath and White Dwarfs. Musiken på The Birth har stora likheter med TFL och hade jag hört skivan utan att veta bättre så hade jag definitivt trott att det var TFL. Gillar ni musik som är släkt i rakt nedåtstigande led med Strawberry Fields Forever så ska ni lyssna på The Birth.

2008-07-24/25 Acceleratorfestivalen på Münchenbryggeriet

Festivalen var uppdelad på två dagar för att få med Band Of Horses på programmet. De andra tisdagsbanden fick väl räknas som förband och ett av dem var kvällens stora behållning. Foals visade sig vara ett utomordentligt live-band som framförde sin mix av pop och matterock på ett svängigt och intrikat sätt. Band Of Horses som med tiden blivit mer arena-rock än vad som är hälsosamt genomförde en godkänd spelning.

Onsdagen började lite segt även om El Perro Del Mar var godkänd. Kvällen tog dock fart efter Deerhunters fantastiskt trevliga spelning i Atlantis-salen. Gitarrerna surrade och fräste så fint att jag fick gåshud. Enda smolket i bägaren var en mytomanisk engelsman som nästan lyckades tjata ihjäl min konsertupplevelse. Efteråt ville han ”göra upp”, men jag lyckades övertyga honom att jag brydde mig mer om att gå och titta på St.Vincent istället, än att bråka med honom.
St.Vincent visade sig vara något av en entertainer som hade många strängar på sin lyra.
Även Wildbird & Peacedrums var en fascinerande scenupplevelse (publikupplevelse borde det kanske heta), men vid den tidpunkten på kvällen var vi lite för glada i hatten för att till fullo uppskatta ”public service”-musik. Kvällen stora begivenhet skulle Battles bli, men en timmes försening lade lite sordin på upprymdheten jag kände ett par timmar tidigare. Det var en mycket bra spelning, tröttheten till trots. Bandet verkade nämligen, till skillnad från mig, ha hur mycket energi som helst.

25. Sholi – Sholi


Sholi debut-cd hamnar i kategorin Musikstuderanadeindierock bland andra band som Karate, Shipping News och David Grubbs. Trummisen Jonathon Bafus visar upp sina färdigheter i improvisatorisk jazzrock, vilket sätter en tydlig prägel på skivan, medan sångaren Payam Bavafa låter som en amerikansk Thom Yorke. Lite pretentiöst är det allt, men gillar man sånt kan jag definitivt rekommendera skivan.

26. Fever Ray – Fever Ray


Eftersom jag tycker att The Knifes Silent Shout var en ganska så trist historia så blir jag extra glad av att Karin Dreijer under namnet Fever Ray på egen hand lyckats följa upp succén med Deep Cuts. Hon får, precis som Depeche Mode med Violater, till ett elektroniskt sound som både är kliniskt rent och varmt på samma gång. Dessutom så låter avslutande Coconut lite som holländska 80-talssyntharna The Klinik, vilket är en trevlig detalj.

27. The Black Heart Procession – Six


I San Diego görs det stor musik. Three Mile Pilot, Heavy Vegetable, Thingy, Pinback, Systems Officer, Goblin Cock och The Black Heart Procession utgör olika delar av en helhet som är större än något annat i min värld. Dessa band delar flera medlemmar med varandra och de kompletterar varandra med olika musikstilar men (inbillar jag mig) har också en gemensam musikalisk vision. The Black Heart Procession är den mörka depressiva grenen som nu ger ut sin sjätte skiva. Det har inte hänt mycket sedan debuten och man låter fortfarande som en mix av en lugnare Nick Cave, Tindersticks och Calexico. Tycker ändå att de borde använda Sågen lite oftare. Det är för få som har upptäckt vilket fantastiskt stämningsskapande instrument det är.

28. Sunset Rubdown – Dragonslayer


Ingen årsbästalista utan Spencer Krug. Oavsett om det handlar om Wolf Parade, Swan Lake, Frog Eyes eller det lite mer glamrockiga Sunset Rubdown så är Spencer Krug mycket produktiv men det slinker allt som oftast med några halvdana låtar på skivorna. De bästa låtarna är dock tillräckligt bra för att väga upp. På Dragonslayer sticker avslutande Dragon´s Lair ut mest med en genialisk gitarrslinga.

29. Ring, Cicada – History’s End


History´s End är bandets blott andra skiva på 6 år och inte mycket har hänt sedan debuten Good Morning, Mr. Good från 2003. De spelar en symfonisk Indieboogierock och att lyssna på dem är lite som att åka berg-och-dal-bana. Tempot är högt och de påminner ibland lite om Rush men också om Jawbox och Juno. Skivan är dock i längsta laget.