Brända Barns keyboardist Jan Strandqvist har i flera gjort housepop under namnet Red Mecca, men det var först när sångerskan Frida Madeleine kom med som det började bli intressant. Resultatet blev drömsk synthpop med vissa beröringspunkter med sena Cocteau Twins och The Knife
Isländska Sólstafir fortsätter på den inslagna vägen, bort från metal till mer storslagen poprock i närheten av Sigur Rós och Mogwai. På bonusspåren får man ett smakprov på hur de lät i början.
Stämsång, gitarr och stråkar låter som ett recept på en finstämt skiva men Picastro presterar emellanåt så mycket dissonanser så att nackhåren reser sig. Det låter bitvis ondskefullt på ett Rosemary’s Baby-vis.
