2004-02-?? Gustav Kjellvander Art Fair på Kalmar Nation, Uppsala

Det är något med Gustavs musik som inte når fram till mig. Han verkar ju begåvad och så och får ofta bra recensioner men det känns som om det fattas något. 

2004-01-30 First Floor Power på Kalmar Nation, Uppsala

Vid det laget började jag misstänka att några i bandet led av kronisk scenskräck. Men vad gör väl det om man gör brillianta låtar och framför dem nästan lika bra. Låtlistan dominerades av senaste skivan Nerves. 


2003-11-17 Ween på Kägelbanan, Stockholm

På biljetten stod det att det skulle vara ”An Evening With Ween”. Nu blev det ingen helkväll med bandet men de bjöd på en riktigt lång spelning och en hitkavalkad utan dess like. Många låtar var i tyngre versioner med många fina gitarrsolon från Dean Ween. Solon är inte riktigt min grej men han framförde dem med sån inlevelse och akuratess så det var högst njutbart. 
Gene Ween verkade vara hög som en milstolpe och på bästa humör vilket verkade smitta av sig på resten av bandet. 

2003-10-03 The Bear Quartet / Franke på Kägelbanan, Stockholm

På Accelerator framförde BQ flera av låtarna från den mer experimentella Ny Våg. Den här gången var det dock deras rakare material som fick ligga som grund för deras spelning. Båda spelningarna tillhör de sämre jag har sett med dem. Antagligen hade det varit bättre ifall de hade blandat låtarna lite mellan dessa ytterligheter.
Franke var rejält uppskrivna men de såg ut som The Boppers men lät som ett andra klassens gothrockband från 80-talet. Bedrövligt.

2003-09-?? The Concretes / Tiger Lou på Kalmar Nation, Uppsala

Det var ett tag sedan var på Nationen men The Concretes var jag sugen på att se så det fick bli ett besök. Det började lite trevande och sångerska såg minst sagt obekväm ut. Dessutom i stor Dolly Parton-peruk. Men ju längre spelningen led så släppte osäkerheten och bandet, som säkert var 8 stycken sammanlagt, växte sakta men säkert framför våra ögon. De såg både glada och en aning lättade ut när de klev av scenen.
Tiger Lou var mest en trist kille med gitarr. 

2003-07-03 Accelerator på Münchenbryggeriet, Stockholm

Eftermiddagen började med The Bear Quartet som verkade lite gråa i regnrusket. The Thrills som spelade inomhus fick det att verka som om vädret var bättre än det faktiskt var. Tyvärr hade de inte tillräckligt med bra låtar för att det skulle räcka till en hel spelning. Bonnie ”Prince” Billy var ganska rockig vilket funkade bra med de nyare låtarna (ex Joy And Jubilee) men sämre med de äldre. Yo La Tengo var tyvärr ganska trista men det vägdes upp av Mogwais fantastiska spelning som gjorde mången post-rockare hjärteglad. Interpol var så ohyggligt dåliga att jag blev smått förbannad. Visst de kunde framföra sina låtar men de gjorde det utan med någon som helst känsla. De kunde lika gärna kört playback för det hade blivit bättre. The Kills funkade utmärkt att runda av kvällen med. Hårt, nervigt och helt utan självdistans. Och bra.


2003-06-12/13/14 Hultsfredsfestivalen

Torsdag: Solen sken och festen började precis komma igång ordentligt på campingen. Det var inte direkt idealiskt för att gå kolla på en ung farbror med en akustisk gitarr men som tur var så gick jag och såg Badly Drawn Boy. Låtarna från den nyaste överproducerade skivan lät mycket bättre i akustiska versioner och jag fick nog gåshud ett par ggr. The Raveonettes larmade på som om livet hängde på det men låtarna var lite för lika varandra för att det skulle vara bra mer än några låtar. Cursive med cello i sättningen gjorde en mycket bra spelning i Teaterladan. Dave Gahan var ogenerat publikfriande medans Massive Attack var i segaste laget.
Fredag: Cult Of Luna hade jag lite svårt att ta på allvar eftersom de lät alltför mycket som Neurosis. Jag gillar Neurosis men COL hade inte mycket eget. Sparta var väldans bra och var definitivt fredagens höjdpunkt. Emocore med bra melodier. Jag hade sett fram emot att se Radiohead men trängseln blev för mycket, efter ett par låtar stod jag inte ut, utan gick till öltältet och lyssnade därifrån istället. Kan man inte få se ett stadiumrockband i fred, va!
Lördag: Fireside hade blivit rejält mycket tråkigare, vilket de visade med eftertryck på Pampasscenen. Grandaddys spelning hade extremt hög mysfaktor och de bjöd på perfekt pop- och skäggkavalkad. Union Carbide Production gjorde en återföreningsspelning och de olika bassisterna (Wladis, Helm och Skoglund) som hade varit med genom åren bytte av varandra på scenen. Det bevisades att återföreningar kan vara ganska trista och att UCP slår TSOOL med hästlängder.

2003-05-01 The Go-Betweens på Kägelbanan, Stockholm

År 2000 hade The Go-Between gjort comeback, mer än 10 år efter splittringen. De hade lyckats förvånansvärt bra för när det spelade låtar från The Friends Of Rachel Worth så kändes det flera gånger som om det var en gammal klassiker. Kombinationen McLennan-Forster är indiepopens svar på Lennon-McCartney. De kan göra hyggliga soloplattor men det är när de är tillsammans som de flesta mästerverken kommer till. Många av dessa spelades och bandet kom in 3 ggr för extranummer.
Make Her Day
Poison In The Walls
Magic In Here
Surfing Magazines
Right Here
German Farmhouse
Mrs Morgan
Spirit
Old Mexico
Too Much Of One Thing
Bye Bye Pride
121
Caroline And I
Was There Anything I Could Do?

Love Is A Sign
The Clock
Spring Rain

You Won’t Find It Again
Love Goes On!

Lee Remick

2003-04-10 Stephen Malkmus på Kägelbanan, Stockholm

Malkmus har alltid pratat sig varm om Träd, Gräs Och Stenar och inte helt oväntat befann sig hela bandet i publiken när han spelade på Kägelbanan. Sedan Pavements splittring så hade SM givit ut ett par skivor som mer och mer lät skäggig sjuttiotalsrock. Så det blev många gitarrsolon med dubbla gitarrer (twin lead guitar). Några i publiken ropade efter Pavementlåtar men fick rejält snäsiga svar från SM.

2003-04-?? Träd Gräs Och Stenar / Cul-De-Sac / Damo Suzuki på Lava, Stockholm

En riktig skäggig kväll. De svenska veteranerna fick inleda och gjorde det brilliant. Även om flera av deras äldre inspelningar känns lite mossiga idag så visade de att låtarna i sig har åldrats med värdighet och lika gärna kunde gjorts idag av något post-rockband. Cul-de Sac är från USA och var lite väl torra och akademiska för att deras konstrock skulle kunna mäta sig med deras svenska förebilder och föregångare. De fick även kompa Damo Suzuki som mest är känd för att ha varit sångare i tyska kraut-bandet Can. Han var en energisk gubbe numera som hojtade sig igenom några improviserade (?) stycken. Fruktansvärt trist och odynamiskt. Hade hellre sett att TGOS hade fått vara kvällens huvudband och fått spela längre än de 30 minuter de fick.