2005-07-?? Accelerator på Münchenbryggeriet.

Den här festivalen var det mycket snack om under försommaren. En del hävdade att festivalen grävde sin egen grav genom att boka gubbar (och en gumma) som Sonic Youth och Teenage Fanclub. Yngre indiepuritaner har ju förstås inget mot ”gubbig” musik så länge inte gubbar framför det, eller nej förresten, det som är värst är när gubbar också gillar musiken. För min del kvittade det men är nog för att jag är ”gubbe”. Några krockar ställde förvisso saken på sin spets. Jag valde Cocorosie framför Teenage Fanclub, vilket var naturligt eftersom TF inte hade gjort någon bra skiva på många år och Cocorosie var ett nytt och fräscht band. De gör intressant musik som är något svår att sätta en musikstämpel på. Bluesig hippiefolk-lo-fi. De gör kul musik men kan vara nästan outhärdligt pretto samtidigt. Magnolia Electric Co spelade bra folkrock på gården medans Secret Machines spelade flummig rock inomhus. De hade minst tio effektpedaler var som användes flitigt. Bra till en början men tjatigt i längden. Joanna Newsom med sin gigantiska harpa var kvällens höjdpunkt. Mina förväntningar var skyhöga och på något sätt lyckades hon överträffa dessa. Genialiskt nog så inledde hon med en ny låt som var över femton minuter lång (Only Skin gavs ut på Ys, 2006). Och hon rodde det i hamn. Joanna verkade otroligt nervös och när hon sedan radade upp favoriter från debut-cd verkade hon mot slutet av spelningen slappna av lite och lyckades t.o.m. le när hon kom in för extranummer. Jenny Wilson spelade på utescenen och lät minst lika bra som på Hultsfred. Nästa krock var Sonic Youth Vs. Devendra Banhart. Där valde jag gubbarna för jag hade bara sett dem på större scener förrut och de gjorde fortfarande bra skivor. Devendra tillhörde också den nya hippiefolkscenen och hade kopplingar till både Joanna Newsom och Cocorosie. Han hade dock visat vissa tendenser att vara på nedgång och det jag läste om hans spelning på Roskilde ökade mina farhågor. Sonic Youth gjorde en helt ok spelning även om avslutning på extranummret Expressway To Yr Skull (med saxofonisten Mats Gustafsson som gäst) var en prövning även för Sonic Youths mest hängivna fans.
Golden Blue
Bull In the Heather
Stones
Pattern recognition
Unmade Bed
Eric’s Trip
Rain On Tin
Brother James
New Hamphsire
Paper Cup Exit
Pacific Coast Highway
Expressway To Yr Skull

2 reaktion på “”

  1. O, jag minns det här fast i Gbg-versionen. Jag var oerhört gravid (Signe kom prick en vecka senare), det var oerhört varmt och Sonic Youth var oerhört högljudda. Och Signe sparkade så väldigt, väldigt hårt inifrån så jag fick gå ut i baren o kolla SY genom fönstret.

    Och så minns jag Joanna Newsom som jättejättebra. Något annat band började spela utanför ungefär 2-3 låtar in i hennes konsert, och hon fick avbryta låten hon spelade. Sedan började hon om och var skitarg och lyckades överrösta det andra bandet med bara sin harpa. Fräckt!

    Och Devendra kommer jag ihåg som en jättebra konsert men då hade jag aldrig hört honom på skiva. Jag har försökt lyssna på honom efteråt men det är fan o-u-t-h-ä-r-d-l-i-g-t. Han måste ha varit jättelyckad just den kvällen, eller nått.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *