2012-08-9/10/11 Way Out West, Slottskogen, Göteborg

Torsdag: Mjukstartar årets festival med en halvdan spelning med ointressanta Oberhofer. Thurston Moore turnerar med ett nytt band efter (det förmodade) splittringen av Sonic Youth, och det låter som man kan förvänta sig. Han lyckas som vanligt se både blasé ut och som om varje framkramad dissonans gällde livet. Mark Lanegan har en rejäl potential. Han har en röst som är perfekt för dramatiskt svårmod och ett bra kompband klädd i svart. Men för att övertyga en torsdagseftermiddag utomhus så får det inte finnas några svackor i låtmaterialet. På Pustervik klockan 23 hade det säkert passat som handen i handsken. Ett återförenat Refused gav många chansen att i ”efterhand” se ett av Sveriges största namn inom hardcore. När det begav sig på 90-talet så var de ett ganska ojämnt liveband. I början av konserten gick de på ren vilja men ljudet var uselt och publiken började tunnas ut ganska snabbt i de bakre leden. Mot slutet blev ljudet bättre och även bandet.

En gång för länge sedan gjorde jag misstaget att se Hot Chip och nu gjorde jag om det igen. Dumt.

Fredag: The War On Drugs lyckas med att både vara jovialiskt och gnälligt. Och urtråkigt. Anna Von Hausswolffs orgeldramatik var perfekt i regnet och hon övertygade ordentligt. Bara partiet i mitten med folkrock var lite mindre bra. Billy Bragg serverades precis som jag vill ha honom, ensam på scen, arg och fruktansvärt rolig. Hans politiska engagemang har inte avtagit med åren och varför skulle den det när välfärdssamhället sakta åker ned i högerns köttkvarn. Skönt att höra en artist med vettiga åsikter ägna så tid mycket åt att prata istället för att spela. 

Dagens återföreningskonsert bjöd The Afghan Whigs på. De var oerhört tajta och även om de en gång räknades som ett av 90-talets bästa liveband så undrar jag om de inte har blivit snäppet bättre. Wilco gjorde en ok spelning även om kom lite i skymundan av de tidigare kanonkonserterna. Feist var nog bara trist.

Nere på Pustervik spelade sedan giganterna Swans. Lite mer en ett år tidigare så turnérade de i Europa med en 3 timmar lång show som bjöd på stenhård ångvältsmangel varvat med lugnare men lika ångestdrypande nummer. Den här spelningen var betydligt kortare, ca en timme, men var desto mer koncentrerad. Effekten var nära på sinnesutvidgande.

Lördag: Kontrasten till nattens spelning med Swans var total när Jonathan Richman dansade, sjöng och bjöd publiken på sitt gladaste jag. Det var inte så tokigt men det blir lite mycket i längden. The Field var väldigt trista. Tyvärr var ju även Mogwai det. Ljudet var dåligt och låtvalet strömlinjeformat. Helgens stora begivenhet var naturligtvis Kraftwerk. Vet inte riktigt vad jag ska börja med, allt var egentligen bra med deras spelning. Ljudet var fantastisk. Kristallklart men basen kändes ändå som en knytnäve i magen. Låtvalet var bra och de lade låtar som hörde ihop tillsammans. Tyvärr ett ovanligt knep. 3D-showen var kanske inte revolutionerande men det gav spelningen en extra dimension.

2012-05-19 Cloud Nothings och The Soft Moon på Fotografiska, Stockholm

Om Cloud Nothings inte hade dykt upp 20 år för sent så hade de antagligen flyttat till Chapel Hill och ridit på alternativrocksvågen tillsammans med Small 23 och Superchunk. Ca 20 % av deras låtar har en viss potential som bygger på ångest och dissonans, resten är ordinär collegerock. De inleder med sina bästa låtar som dock snart tar slut. När de sedan avslutar med 15 minuter (det var säkert kortare) rundgång och oväsen så sjönk konsertbetyget från 3 till 2 på en femgradig skala.

The Soft Moon har ett förföriskt attraktivt sound på skiva som andas 1981, post-punk och new wave. Jag hoppades att de skulle låta betydligt tuffare live och samtidigt accentuera det melankoliska för att få fram lite nyansskillnader. Tyvärr så gjorde de tvärtom och allt blev en statisk och mekanisk transportsträcka.

2012-07-05 Soviac, Tennis Bafra och Åbe på Debaser Slussen, Stockholm


Tre band på bolaget No Method från Umeå turnerade under sommaren tillsammans under namnet Släpp Sargen 2012. 

De mindre kända Åbe inledde med en fascinerande ”show”. Deras alster är spretiga och lite ojämna, men live verkade de betydligt mer målmedvetna. De inledde med reciterande till metalskrotsackompanjemang. Sedan lade de till både medlemmar (tillfälliga) och intensitet och avslutningen med två trumset var maffig.


Tennis Bafra bjöd inte på några nyanser utan öste på från början till slut och bjöd på gitarrmangel i den högre skolan. De har ju välförtjänt gjort sig ett namn inom indierocken med sin debut-skiva Abulia Jubilee.


Soviac har givit ut en del skivor och är kanske det proffsigaste av dessa tre, men tyvärr tycker jag nog att de också är kvällens svagaste kort. Riffen sitter där de ska men i jämförelse med Tennis Bafra och Åbe så är de ganska tråkiga. 



2012-06-09 Unsane och Big Business, Debaser Slussen, Stockholm

Big Business är ett ganska ordinärt stonerband och bitvis svänger det på ganska rejält men de är även lite för enahanda. 



Unsane är ett band som inom noiserocken har en ohotad ställning som hårdare än hårdast. Deras skivutgivning numera är ganska sporadisk och håller väl inte riktigt samma klass som skivorna från storhetsåren på 90-talet. Att spelningens låtlista innehöll mest gammalt material är kanske inte så mycket att säga om men tråkigt nog så spelade de nästan exakt samma låtar som sist jag såg dem 1998.

2012-05-09 Cursive och Bored Man Overboard, Debaser Slussen, Stockholm


 Cursive
Cursive började karriären i posthardcoregenren, men i och med att ena gitarristen/sångaren/låtskrivaren Steve Pedersen lämnade bandet i samband med en splittring + återbildning av bandet blev bandets musik mer melodiöst och varierad. Energin är fortfarande en viktig beståndsdel i musiken men på Debaser så tände det inte riktigt till förrän mot slutet.
Inledande Bored Man Overboard var inte helt oävna, lät lite som om de blandade The National med shoegazebandet Slowdive.
 Bored Man Overboard