2.Arcade Fire – The Suburbs
Till sist lyckades Arcade Fire att leva upp till alla lovord som de fått för tidigare album. De har innehållet en del fantastiska låtar men de är också något ojämna. Enda låten på The Suburbs som jag har lite svårt för är Month Of May, men det beror på att den påminner om Slaptones.

3.Killing Joke – Absolute Dissent
Paul Raven var Killing Jokes bassist mellan 1982 och 2007. På hans begravning träffades bandets original-lineup och enligt Coleman föll allt på plats och sättningen återförenades. Det kan man också påstå om Absolute Dissent, allt faller äntligen på plats. Bandet karriär har varit lite upp och ned sedan mitten av 80-talet med Democracy och Extremities Dirt & Various Repressed Emotions som toppar. Nya skivan lyckas förena allt det som var bra på deras finaste skivor utan att det låter speciellt nostalgiskt. De slår efterföljare som Helmet på fingrarna. (Spotify)

4.Oceansize – Self Preserved While The Bodies Float Up
Det är tur att Oceansize inte är produktiva, för mig tar det i snitt två år att lyssna in mig på en ny skiva med dem. De spelar inte så rasande komplex musik men alla detaljer i musiken är väldigt genomtänka och snyggt gjorda. Det tar helt enkelt tid att upptäcka dem alla. (Spotify)

Self Preserved While The Bodies Float Up är den perfekta mixen av engelsk symfrock och amerikansk alternativrock.

5.Year of No Light – Ausserwelt



Det är svårt att göra post-rocks metal utan att upprepa sig. Det har bevisats åtskilliga gånger av alla de band som har poppat upp i kölvattnet efter Isis m.fl. Det Year Of No Light gör är egentligen inget nytt, men är så mycket bättre än det de flesta av sin kollegor ger ut. Sista eposet Abbesse är ren perfektion. (Spotify)

6.Windsor For The Derby – Against Love
Mercury Revs stora genombrottsalbum Deserter´s Songs är en utmärkt måttstock för lagom sakral halvpsykedelisk pop. Någonstans där tar Windsor For The Derbys nya skiva vid, även om arrangemangen är mer nedtonade. Vackra popmelodier varvas med instrumentala bagateller. (Spotify). Our Love´s Calamity är en av årets bästa poplåtar

7.Twice A Man – Icicles
Twice A Man har varit ett av mina stora favoritband till och från sedan jag började högstadiet. Icicles är allt annat än en comeback men jag kan iallafall hävda att det är det bäste de har spelat in sedan 80-talet. Den patenterade TAM-gitarren finns där och låtarna har en annan tyngd och svärta än de från den senaste skivan Clouds, men samtidigt är de också poppigare. Förhoppningsvis kan de, förrutom att göra gamla fans glada, också skaffa en hel del nya. (Spotify)

9.Swans – My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky
Jag skrev tidigare om Three Mile Pilots comeback efter 13 år och precis lika lång tid tog det för Michael Gira att börja använda sitt gamla bandnamn Swans igen. Det mesta som han har givit ut sedan dess lutar mer åt folkrockhållet, men enligt honom själv så började han sakna energin från sitt gamla band. Efter att ha sett honom solo på Södra Teatern för några år sedan, frustandes och pustandes igenom några gamla Swansnummer på akustisk gitarr så förstår jag precis vad han menar.
Swans genomgick lite personalförändringar under de femton år de var aktiva och i nuvarande lineupen ingår förrutom Gira bara en originalmedlem, Norman Westberg på gitarr. En förvisso ganska viktig komponent i bandets gitarrdominerade musik.
Vissa låtar har ett karaktäristiskt monotont och hårt sound, medan andra låter som Giras låtar med The Angels Of Light.