2010-09-23 Blonde Redhead / Porcelain Raftpå Debaser Medis, Stockholm

Blonde Redhead har alltid känts som en udda fågel. På deras första 4 skivor blandade de kantig gnisselrock med fransk sextiotals-pop vilket de slutligen fastslog med en Gainsbourg-cover 1998. Runt 2002 bytte de skivbolag från alternativrocksbolaget Touch & Go till engelska 4AD och soundet blev mjukare och gitarren sköts bakåt i ljudbilden. Under pågående turné så spelar de endast material från de tre senaste skivorna och mest naturligtvis från senaste synthpoppiga Penny Sparkle och på scen så svänger det mycket mer än på skiva. Ljudet är perfekt och varje låt känns som en fullkomligt perfekt konstnärlig skapelse och jag kommer på mig själv med att hoppas på att de inte ska spela några gamla låtar.

Enmansbandet Porcelain Rafts musikaliska ambition verkade vara mycket hög men lät mest som F.R. David med Panda Bear-komp.

2010-08-14 Way Out West – Göteborg

Lördag: Skyndade mig in till stan för att se onödigt uppskrivna The Drums. Har inte varit imponerad av det jag har hört hittills och de var t.o.m. ännu sämre live.
Mumford & Sons gjorde desto bättre intryck, västarna till trots. De är otroligt drivna scenmusikanter som gör allt rätt. Helt ok med andra ord. Innan de hade spelat färdigt smet vi iväg och kollade in Girls. Först lät det väldigt intetsägande och de levde inte upp till lovorden vi läst och hört, men det tog sig efterhand. Inget revolutionerande, men helt ok. Detsamma kan ju sägas om Pavements spelning. Jag såg dem 4 ggr mellan 1992 och 1998 men aldrig har jag sett dem så glada och avspända som i år. Låtlistan var också något i hästväg. Trots detta så kändes det lite för tryggt för att vara Lo-Fi och så kände man sig återigen lite äldre. The Chemical Brothers har förmågan att väcka gamla och gistna kroppar till liv. Ansamlingen framför scenen var enorm men jag kunde inte riktigt ryckas med i euforin. Efter LCD Soundsystems kalasspelning dagen innan med trummor och bas och hela fadderullan så kändes kemibrödernas playbackshow lite dammig. Visst var det snygga bilder i bakgrunden, men det kändes bitvis som om det lika gärna kunde ha varit Blue Man Group på scen.
Om klubbupplägget säger jag bara: Grrrrrrr



2010-08-13 Way Out West- Göteborg

Fredag: Det var väldans trevligt att besöka en festival man inte varit på tidigare, speciellt en stadsfestival med indie-inriktning. WOW rymmer många genrer och stilar men det mesta var hyffsat indie-pk.
Första bandet var Panda Bear och det var en riktig besvikelse. Mässande och repetivt och tämligen enerverande. Paul Weller bjöd på ett slags potpurri av gamla The Jam-dängor och Style Council-låtar (enligt hörsägen) och ja, det var helt ok. Beach House gjorde en jämn och bra spelning varken mer eller mindre. Local Natives hade jag tidigare avfärdat som ett ytterligare Band Of Horses/Fleet Foxes-skäggigt (och tråkigt) band. Låt för låt så blev jag mer och mer välvilligt inställd och ja, det var riktigt bra. The National är ett bra band men de borde kanske skaffa sig en rådgivare som berättar för dem att deras snabbare låtar med krystad hojtsång inte är så bra. Bitvis jättebra, bitvis lite pinsamt. När Iggy och The Stooges brakade loss så hade vi parkerat oss i öltältet närmast stora scenen och de bjöd på bra underhållning som tusan. Rockklassiker för hela slanten. Kvällen avslutades med en smått fantastisk spelning med LCD Soundsystem. Med riktig bas, riktig gitarr och riktiga trummor kan man göra perfekt dansmusik i gränslandet mellan Talking Heads och New Order. Och ja, jag dansade.
Om klubbupplägget säger jag bara: grrrrrr

2010-07-27 Skinny Puppy på Tyrol, Stockholm

Ibland får man känslan att antalet människor som missade Skinny Puppy på deras legendariska, men avbrutna turné 1988, är lika många som hävdar att de var på Woodstock. Inte minst när haussen kring deras Stockholmsspelning i juli var som störst. Jag var bland dem som hade biljett till konserten i Jönköping som skulle ägt rum dagen efter att Nivek Ogre lades in på Malmö (tror jag) Lasarett. På grund av det så blev även jag en smula handsvettig när jag klev in på Tyrol för att se bandets comeback-turne-spelning på Tyrol 2010.
Bandet har alltid haft extravaganta scenshower på sina turnéer och det gjorde att man undrade vad som skulle hända på scenen. Det störde nog själva musikupplevelsen en aning att man väntade på att något som sedan inte hände. Dessutom så störde jag mig på att Nivek var inlindad som en mumifierad Ku-Kux-Klan-medlem. Jag funderade mest på hur satans varmt det måste vara.
De hade uppdaterat de äldre låtarna men tyvärr är de nyare så dåliga att de gärna kunde ha hoppat över dem. När de kom ut för extranummer så hade Nivek slängt av sig kostymen och jag kunde slappna av en smula och antagligen så var det därför som det kändes som om konserten lyfte just då. Eller så var Worlock och Shore Line Poison kvällen bästa låtar.

Love In Vein

Hatekill
Addiction
Dogshit
Deadlines
Politikil
Pedafly
Rodent
Tormentor
Pro-Test
Morpheus Laughing
Ugli
Assimilate
Encore:
Worlock
Shore Lined Poison
Far Too Frail

 

2010-05-26 Dinosaur Jr / Built To Spill på Tyrol, Stockholm

 

Det här var Lilla Julafton för alla indierockare som var unga på 80/90-talet. Gitarrmattor och gnällig sång var dock det enda på julbordet, men det räckte gott åt allamedelålders nostalgiker. BTS inledde med en väl avvägd resa genom bandets historia. Bra låtval.
Detsamma kan sägas om Dinosaur Jr, men de levererade också med energi och spelglädje. De valde tillräckligt mycket icke-singellåtar för att det inte skulle kännas som en ren hitkavalkad.
Bäst var avslutande Kracked och Sludgefeast och det var ett genidrag att spela dessa lp-spår ihop. De råkar dessutom vara 2 av mina Dinosaur-favoriter.

2009-11-21 The Shaky Hands på Debaser Slussen, Stockholm

Jag och kompis experimenterade denna kväll med att gå och se ett band som vi inte tidigare hade hört. Kvällens huvudband hade ställt in, men vi fick se förbandet The Shaky Hands från Portland.
Trots att klubbens gäster denna kväll kunde räknas till max ett 30-tal så jobbade bandet hårt för att övertyga oss om att de förtjänade våran uppmärksamhet. De lyckades väldigt bra med det för sångaren var ett energiknippe med en viss utstrålning och även om låtarna inte alltid höll måttet så var de medryckande. Tråkigt nog ringlade en lång kö utanför Debaser när bandet gått av scenen. Men de var där för diskodans.

2009-09-18 The Jesus Lizard på Debaser Slussen, Stockholm

Ännu en återföreningsspelning. Med original-linup äntrade The Jesus Lizard Debaser Slussens scen och det är ingen dålig lineup. Sims och McNeilly är ett av den moderna rockmusikens tajtaste och svängigaste rytmsektioner. Sims pumpar bokstavlig ut bassgångar som är det bästa sedan Trace Pew juckade loss i ett par läderbrallor. Denisons gitarrspel är precist och irrationellt, men tillräckligt sparsmakat för att inte överrösta resten av bandet. På tal om Tracy Pew, David Yow har en del att tacka Nick Cave för, men även Iggy Pop och John Lydon. När han kommer in på scenen är det svårt att tänka sig att karln är 50 år, men stagedivandet avtar varefter spelningen fortskrider. Jag hittade ingen låstlista från denna spelningen, men den skiljer sig antagligen inte alltför mycket från kvällen innan i Oslo. Se nedan.
Destroy Before Reading
Gladiator
Puss
Bloody Mary
Killer McHann
Then Comes Dudley
Mouth Breather
Glamorous
Thumbscrews
My Own Urine
If You Had Lips
Chrome
Boilermaker
Monkey Trick
7 vs 8
Encore:
Nub
Blue Shot
Seasick
Mailman
Wheelchair Epidemic

2009-04-09 Earth / Ass på Strand, Stockholm

Earth räknas till ett av de stora namnen inom Doom och Droon Metal. På första full-längdaren finns tre låtar där den kortaste är ca 15 minuter. Det är nedstämt och monotont och långsamt.
Musiken de gör idag är fortfarande monoton och långsam, men har mer gemensamt med Americana och Folkrock. Ljudbilden är luftig med inslag av piano och steel guitar. Den lätt hotfulla stämningen från tidigare plattor är inte helt bortblåst. Earth är som musikalisk motsvarighet till Cormac McCarthy. Turligt nog är ljudet perfekt på Strand denna kväll. Varje liten ton hörs tydligt och klart och bandet är makalöst samspelta.
Förbandet Ass missade vi nästan helt. Vi kom in mitt i en lång instrumental Raga som lät ok.