1. This Immortal Coil – The Dark Age Of Love

Årets bästa skiva är en Tribute-skiva. 2004 avled Jhonn Balance efter en olycka. Han var tillsammans med Peter Christopherson (Throbbing Gristle) kärnan i Coil som genom åren har antagit olika skepnader. This Immortal Coil består av ett gäng musiker som tolkar 11 låtar från bandets karriär. Eftersom jag inte är ett stort Coil-fan så kan jag inte svara på om låtvalet är representativt men det verkar som man valt från deras mer lättillgängligare (förhållandevis borde tilläggas) material. Resultatet är en mycket väl sammanhållen samling låtar och det låter inte riktigt som en Tribute-skiva brukar göra. Red Queen är en av årets musikaliska höjdpunkter men jag skulle lika gärna kunna nämna varenda låt på skivan. En del av låtarna kan ni hitta på Youtube.

This Immortal Coil: Yaël Naim, Bonnie Prince Billy, Yann Tiersen, Matt Elliott, DAAU, Chapelier Fou, Sylvain Chauveau, Christine Ott, Oktopus, Nightwood, David Donatien, Nicolas Jorio

Ej att förväxla med This Mortal Coil som var ett 4AD-projekt på 80-talet som också gjorde covers.

2. Polvo – In Prism


Oturligt nog inleds Polvos första skiva på 12 år med en låt som skulle kunna vara en överbliven låt från 90-talet, men resten av skivan är en väldigt övertygande comeback. Till skillnad från några andra alternativrockband så har de inte, pga uppbrottet 1997, kunnat nöta ut sin musikaliska formel utan det låter fortfarande fräscht. Lyssna på Lucia och Beggar´s Bowl.
Hopppas att de kör en vända till Sverige och helst Debaser Slussen innan den rivs.

3. Pterodactyl – Worldwild


Jag har sagt det förrut men det tåls att upprepas: Jagjaguwar är ett av världens bästa skivbolag. Pterodactyl lyckas kombinera spattig experimentlusta med melodisk popkänsla i många av låtarna på Worldwild, något som andra nutida band som Liars och Oneida inte lyckats med. Dessa bands låtar är oftast antingen eller. Pterodactyl är dock inget lagom mittimellanband utan verkar ha tillräckligt med talang för att uträtta storverk.

4. Holy Sons – Drifter’s Sympathy/Criminal’s Return


På plats fyra har jag placerat 2 skivor av Emil Amos (Grails, OM) band Holy Sons. Känns som jag är ute på riktigt djupt vatten här, men om jag ska beskriva Holy Sons musik så får det bli som en blandning av Lou Barlow och Amon Düül II. Vissa likheter finns också med The Microphones. Flummigt är bara förnamnet, men det finnas också en del väldigt bra melodier även om man får gräva fram dem. Om ni gillar musik där inte pusselbitarna faller på plats redan vid första eller andra lyssningen så rekommenderar jag verkligen Holy Sons.

5. Evangelista – Prince Of Truth


Evangelista är ett band löst centrerad kring sångerskan Carla Bozulich (The Geraldine Fibbers, Scarnella m.m.) och på Prince Of Truth medverkar bl.a. Nels Cline från Wilco. Musiken låter som Neubautens mullrande gnissel och David Eugene Edwards mörkaste drömmar kombinerat med Carlas raspiga och personliga röst.

6. Larsen – La Fever Lit

Italienska Larsen kom jag att upptäcka när deras skiva Rever gavs ut år 2002 på Michael Giras bolag Young God Records. Deras musiken är oftast instrumental men de har genom åren samarbetat med vocalartister, t.ex. David Tibet, och på La Fever Lit medverkar Little Annie -levnadskonstnär, estradör och sångerska i bland annat Crass. Musiken är konstrockig på ett europeiskt vis. Jag tycker att de påminner både om gammla tysk krautband som Harmonia och senare efterföljare som Physics och Hair and Skin Trading Company. Eftersom de använder dragspel, therimin och glockenspiel så får de ett ganska mjukt sound som skiljer dem en del från nutida post-rockband som kör mer med bredbent gitarrmangel.

7. Systems Officer – Underslept


Tillbaka till San Diego. Tidigare på listan finns Goblin Cock med Rob Crow från bl.a. Pinback, The Black Heart Procession men Pall Jenkins från bl.a. Three Mile Pilot. Systems Officer är Armistead Burwell Smith IV från Pinback och Three Mile Pilot så det är en viss risk för inavel. Dock har inte musiken tagit skada av detta och Underslept är en mycket bra popplatta med musik som har tydliga drag av de andra banden jag nämt. ABS egensinniga basspel är en av huvudingredienserna tillsammans med vemod i överflöd.

8. Port O’Brien – Threadbare


Småskäggig indiefolk finns det som man kan gödsla åkrarna med och vissa band är hypade å det grövsta. Bland gräddan, dit jag räknar bl.a. Beach House, Akron/Family och Fire On Fire, sällar sig nu Port O´Brien. Threadbare som är deras andra skiva är årets bästa folkrock.

9. Early Day Miners – The Treatment


2006 gav Early Day Miners ut skivan Offshore som är en av 2000-talets bästa. Då blandade EDM bombastisk post-rock med sakral post-indie. The Treatment är en mycket enklare skiva, det man känner igen är harmonierna. Någon låt gränsar nära på till trist Coldplay-pop, men det är smällar man får ta för på det hela taget är det här en bra Skiva. En och en så är inte låtarna märkvärdiga, men tillsammans så blir det en helhet som jag gärna återvänder till. Sådana skivor kommer oftast högt på mina årsbästalistor.

10. Bear In Heaven – Beast Rest Forth Mouth


Här har jag haft lite problem. Tycker att det är lättast att beskriva musik i form av genrer och medelst name-dropping. Bear In Heavens lapptäcks-indie är därför svår att beskriva, ibland låter de en del som M83 och annan fransk popotronica och ibland lite som post-shogazerpop typ Drop Nineteens och Islands. Eller ska skriva att gitarrerna låter som de är spelade med ”flamingovingar fastsydda på en förkyld babianhanne som deltidsjobbar som ljusroddare på Holiday On Ice”? Nä, jag håller mig nog till name-dropping iallafall.