2005-07-?? Accelerator på Münchenbryggeriet.

Den här festivalen var det mycket snack om under försommaren. En del hävdade att festivalen grävde sin egen grav genom att boka gubbar (och en gumma) som Sonic Youth och Teenage Fanclub. Yngre indiepuritaner har ju förstås inget mot ”gubbig” musik så länge inte gubbar framför det, eller nej förresten, det som är värst är när gubbar också gillar musiken. För min del kvittade det men är nog för att jag är ”gubbe”. Några krockar ställde förvisso saken på sin spets. Jag valde Cocorosie framför Teenage Fanclub, vilket var naturligt eftersom TF inte hade gjort någon bra skiva på många år och Cocorosie var ett nytt och fräscht band. De gör intressant musik som är något svår att sätta en musikstämpel på. Bluesig hippiefolk-lo-fi. De gör kul musik men kan vara nästan outhärdligt pretto samtidigt. Magnolia Electric Co spelade bra folkrock på gården medans Secret Machines spelade flummig rock inomhus. De hade minst tio effektpedaler var som användes flitigt. Bra till en början men tjatigt i längden. Joanna Newsom med sin gigantiska harpa var kvällens höjdpunkt. Mina förväntningar var skyhöga och på något sätt lyckades hon överträffa dessa. Genialiskt nog så inledde hon med en ny låt som var över femton minuter lång (Only Skin gavs ut på Ys, 2006). Och hon rodde det i hamn. Joanna verkade otroligt nervös och när hon sedan radade upp favoriter från debut-cd verkade hon mot slutet av spelningen slappna av lite och lyckades t.o.m. le när hon kom in för extranummer. Jenny Wilson spelade på utescenen och lät minst lika bra som på Hultsfred. Nästa krock var Sonic Youth Vs. Devendra Banhart. Där valde jag gubbarna för jag hade bara sett dem på större scener förrut och de gjorde fortfarande bra skivor. Devendra tillhörde också den nya hippiefolkscenen och hade kopplingar till både Joanna Newsom och Cocorosie. Han hade dock visat vissa tendenser att vara på nedgång och det jag läste om hans spelning på Roskilde ökade mina farhågor. Sonic Youth gjorde en helt ok spelning även om avslutning på extranummret Expressway To Yr Skull (med saxofonisten Mats Gustafsson som gäst) var en prövning även för Sonic Youths mest hängivna fans.
Golden Blue
Bull In the Heather
Stones
Pattern recognition
Unmade Bed
Eric’s Trip
Rain On Tin
Brother James
New Hamphsire
Paper Cup Exit
Pacific Coast Highway
Expressway To Yr Skull

Året Var 1991.

Året Var 1991. 

Jag flyttade till Uppsala, en stad med skivaffärer och frihet i överflöd. Det kom massor av bra skivor det här året. Ta en titt här nedan.       
Lite smakprov: http://open.spotify.com/user/mr.zaine/playlist/38wccZiaBQbXdi2jj1mkjl                                                                                             

Unsane – Unsane

Tar – Jackson

Voivod – Angel Rat

Whipped Cream – With Other Delights

Velvet Crush – In The Presence Of Greatness

Ween – The Pod

The Wedding Present – Seamonsters

Union Carbide Productions – From Influence To Ignorance

Throwing Muses – Not Too Soon 12”

The Young Gods – T.V. Sky

The Jesus Lizard – Goat

The House Of Love – The Girl With The Loneliest Eyes 12”

The Fall – Shift-Work

The Dambuilders – Geek Lust

Teenage Fanclub – The King

Teenage Fanclub – Bandwagonesque

Tad – Eight-Way Santa

Swervedriver – Raise

Swans – White Light From The Mouth Of Infinity

Superchunk – No Pocky For Kitty

Stereolab – Super-Electric 10″

Stereolab – Super 45 10”

Spiritualized – Run 12”

Soundgarden – Badmotorfinger

Smashing Pumpkins – Gish

Slowdive – Morningrise 12”

Slowdive – Just For A Day

Slint – Spiderland

How Do I – Submarine

Silverfish – With Scrambled Eggs 12”

Cardiacs – No Bright Side 12”

The Boo Radleys – Every Heaven 12”

Blithe – Blithe Mlp

Band Of Susans – The Word And The Flesh

Shudder To Think – Funeral At The Movies

Sebadoh – Gimme Indie Rock 12”

Seaweed – Despised

Pixies – Trompe Le Monde

Pavement – Summer Babe 7”

Pale Saints – Flesh Balloon 12”

Nirvana – Nevermind

Ned´s Atomic Dustbin – God Fodder

My Bloody Valentine – Loveless

My Bloody Valentine – Tremolo EP 12”

Mudhoney – Every Good Boy Deserves Fudge

Mr. Bungle – Mr. Bungle

Moose – Cool Breeze 12”

Mercury Rev – Car Wash Hair 12”

Levitation – The Ever After EP 12”

His Name Is Alive – Home Is In Your Head

Fudgetunnel – Hate Songs In E Minor

Entombed – Clandestine

Drive Like Jehu – Drive Like Jehu

Dinosaur Jr – The Wagon 12”

Dinosaur Jr – The Wagon 7”

Daisy Chainsaw – Love Sick Pleasure 12”

Curve – Blindfold 12”

Cranes – Wings Of Joy

Cop Shoot Cop – White Noise


Catherine Wheel – Black Metallic 12”

Captain America – Captain America EP 12”

Buffalo Tom – Let Me Come Over

Blake Babies – Rosy Jack World 12”


2005-06-16/17/18 Hultsfredsfestivalen

Torsdag: Det blev mest party den här dagen men jag hann med två band iallafall. Helmet var ett gammalt favoritband men de hade släppt en rätt så trist skiva 2004. Tyvärr så blev spelningen lika trist. Klart att de spelade äldre och bättre låtar också men jag stod mest och nojjade över den höga medelåldern på publiken som knappt fyllde teaterladan till hälften. Sist de spelade på Hultsfred var 1997 och då fyllde de utrymmet framför Pampas. David Sandströms första soloskiva är riktigt bra. Sedan började han spela en ganska profillös jeansrock. Så det blev ingen höjdarspelning.
Fredag: Silverbullit drog igång fredagen med dunder och brak på Atlantis. Det var bra men jag styrde stegen mot Teaterladan för att se Jenny Wilson istället. Det blev en mycket bra spelning och hon såg inte ens nervös ut (gjorde alltid det med First Floor Power). Dagen hade ju börjat lysande och den fortsatte i samma stil trots tilltagande regn. Svenska Convoy var en mycket glad överraskning. Otroligt nervig och stilfull indierock. Som sagt, regnet kom och platsen framför stora scenen var lerig och blöt när Nine Inch Nails skulle spela. Har läst att det var Fredrik Strages högsta önskan inför spelningen med NIN. Stämningen var iallafall perfekt för svart industrirock av bästa sort. Tillsammans med Jenny Wilson festivalens höjdpunkt. Senare på natten såg jag Mattias Alkberg och han verkade lika trött som jag kände mig.
Lördag: Tittade lite på en rad band som tyvärr inte var mer än hyggliga. Brendan Benson, Efterklang, My Favorite, Firefox, Tegan & Sara och System Of A Down. Några som däremot höjde sig över mängden var Logh som spelade på Stora Dans. De spelar en ganska laidback och melodiös indierock som är mycket tilltalande. Så avslutades min (hittils) sista Hultsfredsfestival. 

2005-03-28 The Wedding Present på Debaser, Stockholm

Måste säga att jag var lite skeptisk till att se The Wedding Present år 2005. Det var rätt många år sedan de hade gjort något riktigt bra. Jag blev positivt överraskad. Tror att det var upplägget av låtordningen som gjorde det. Det blev varken en nostalgitripp eller en trist senaste-skivan-låtlista. Var tredje låt var ny eller från Gedges andra band Cinerama, var tredje låt var en gammal låt och var tredje var från de senare skivorna. På så sätt blev det en spännande mix av det mesta som publiken ville höra och bandet slapp höra på tjat om gamla hits medan de harvar genom senaste skivan. De kunde dock ha skippat Kennedy som inte funkar live för fem öre om inte bandet verkar älska varje sekund av låten. Ungefär lika plågsamt som att se Mascis hafsa igenom Freak Scene för femti-elfte gången. 

2005-??-?? Korea Campfire på Agaton, Uppsala

Några av Korea Campfires medlemmar spelade tidigare i ett band som hette Bobsleigh. De spelade ett flertal gånger på Kalmar Nation men gav aldrig ut någon skiva. KC är mindre indie än Bobsleigh utan spelar mer rak lo-fi-rock. De verkade inte helt ihoprepada men det lyckades de vända till sin fördel genom humor. Publiken var tyvärr rätt så liten.

2005-??-?? 454 på Fellini, Uppsala

Hamnade av någon anledning på Fellini (som numera är borta) och fick se Uppsalabandet 454 som tycks ha hållit på sedan urminnes tider. De spelade hyggliga rockrökare.

2004-09-30 Michael Gira på Södra Teatern, Stockholm

Michael Gira är främst känd som sångare i det legendariska bandet Swans, men hans musikaliska karriär slutade ingalunda när Swans splittrades. Med Angels Of Light och diverse soloskivor är han ständigt aktuell. Som skivbolagsägare på Young God Records så har han upptäckt bla. Devendra Banhart och Akron/Family och givit ut skivor med europeiska band som Larsen och Ulan Bator. 
När han går på scenen iförd stor hatt och boots och kostym så hajjar nästan till inför hans uppenbarelse och önskar nästan att jag köpt biljett till en av de bakre raderna. Med akustisk gitarr så kan han smeka fram mjuka folklåtar om han vill, men oftast så stampar han i golvet med bootsen och hamrar ilsket på strängarna. Oavsett vilket han gör så är det intensivt och gjort med stor övertygelse. När han spelade Swans-låten New Mind så blev jag lite orolig för att golvet på teatern skulle rämna men har det hållit hittils så ska det väl också hålla för en amerikansk ångvält.

2004-06-17/18/19 Hultsfredsfestivalen

Teaterladan: The Dillinger Escape Plan hade en ny sångare och de hade även sansat sig något musikaliskt. Ljudet var halvtaskigt men bandet var en energikick. Essex Green gör ljuva melodier men kan också vara lite tråkiga. Är man på partyhumör med spring i benen så kan det svårt att stå still och se ett sådant band. Hade det varit på Södra Teatern kunde det ha blivit hur bra som helst.
Atlantis: Phoenix spelade sömngångarpop. 
Pampas: Jag har inte direkt följt Bright Eyes karriär från första parkett men har uppskattat en och annan av hans låtar. Som live-artist så är hans rykte något skamfilat men på Pampas bestod Bright Eyes av ett stort antal habila musiker och Oberst själv verkade vara på hyggligt humör. Rätt så bra spelning blev det. Kris Kristofferson var perfekt att sitta i öltältet och lyssna på. Likaså Jose Gonzalez som drog storpublik.
Hawaii: Det verkar som om jag tillbringade större delen av festivalen i ett öltält, för även PJ Harvey, Pixies och Morrissey såg jag från ett öltält. PJ Harvey gjorde ett ganska så utåtriktat framträdande, väsensskilt från det jag såg på Vattenfestivalen 98. Pixies hade blivit betydligt äldre och tyngre sedan jag såg dem på Roskilde 89, men de verkade mycket mer fokuserade och samspelta. De radade upp sina låtar på ett effektivt och tilltalande sätt. Morrisseys karriär hade efter The Smiths varit en berg och dalband med (i mitt tycke) alltför mycket dal. Hans fans verkar vilja att han fortfarande ska vara bra, så att de sväljer vilken halvdan comebackskiva som helst med hull och hår. Han är en hygglig liveartist och när han plockar fram några The Smithslåtar på slutet så stiger jublet.

2004-03-20 Einstürzende Neubauten på Fryshuset, Stockholm

Neubauten är ett av alternativscenens smartaste band. Allt de gör känns otroligt genomtänkt och planerat. Musiken är i sanning inget hafsverk och de har, som det verkat, medvetet balanserat på gränsen mellan konstmusik och musik som skulle kunna bli hits, om än i undergroundformat. När de spelar live så är det sällan mer än två snabbare låtar i sträck för att undvika att publiken blir alltför upphetsad. Då plockar de genast fram någon låt som består av viskningar och prassel. Det viktigaste verkar vara att bandet, i alla lägen, har kontroll över situationen.
Setlist: 
Ein leichtes leises Säuseln
Perpetuum Mobile
Dead Friends (Around the Corner)
Redukt
Youme & Meyou
Neun Arme
Die Befindlichkeit des Landes
Ein seltener Vogel
Ozean und Brandung – Paradiesseits
Haus der Lüge – Armenia

Good Morning Everybody
Selbsportrait mit Kater
Ich gehe jetzt
Hex for Stevo Pearce (Some Bizzare) – Grundstück

Wo sind meine Schuhe?
Sabrina
Ende Neu

Live Dave
Alles