Kategoriarkiv: Mr Zaine Konsertarkiv

MItt konsertarkiv

2012-08-9/10/11 Way Out West, Slottskogen, Göteborg

Torsdag: Mjukstartar årets festival med en halvdan spelning med ointressanta Oberhofer. Thurston Moore turnerar med ett nytt band efter (det förmodade) splittringen av Sonic Youth, och det låter som man kan förvänta sig. Han lyckas som vanligt se både blasé ut och som om varje framkramad dissonans gällde livet. Mark Lanegan har en rejäl potential. Han har en röst som är perfekt för dramatiskt svårmod och ett bra kompband klädd i svart. Men för att övertyga en torsdagseftermiddag utomhus så får det inte finnas några svackor i låtmaterialet. På Pustervik klockan 23 hade det säkert passat som handen i handsken. Ett återförenat Refused gav många chansen att i ”efterhand” se ett av Sveriges största namn inom hardcore. När det begav sig på 90-talet så var de ett ganska ojämnt liveband. I början av konserten gick de på ren vilja men ljudet var uselt och publiken började tunnas ut ganska snabbt i de bakre leden. Mot slutet blev ljudet bättre och även bandet.

En gång för länge sedan gjorde jag misstaget att se Hot Chip och nu gjorde jag om det igen. Dumt.

Fredag: The War On Drugs lyckas med att både vara jovialiskt och gnälligt. Och urtråkigt. Anna Von Hausswolffs orgeldramatik var perfekt i regnet och hon övertygade ordentligt. Bara partiet i mitten med folkrock var lite mindre bra. Billy Bragg serverades precis som jag vill ha honom, ensam på scen, arg och fruktansvärt rolig. Hans politiska engagemang har inte avtagit med åren och varför skulle den det när välfärdssamhället sakta åker ned i högerns köttkvarn. Skönt att höra en artist med vettiga åsikter ägna så tid mycket åt att prata istället för att spela. 

Dagens återföreningskonsert bjöd The Afghan Whigs på. De var oerhört tajta och även om de en gång räknades som ett av 90-talets bästa liveband så undrar jag om de inte har blivit snäppet bättre. Wilco gjorde en ok spelning även om kom lite i skymundan av de tidigare kanonkonserterna. Feist var nog bara trist.

Nere på Pustervik spelade sedan giganterna Swans. Lite mer en ett år tidigare så turnérade de i Europa med en 3 timmar lång show som bjöd på stenhård ångvältsmangel varvat med lugnare men lika ångestdrypande nummer. Den här spelningen var betydligt kortare, ca en timme, men var desto mer koncentrerad. Effekten var nära på sinnesutvidgande.

Lördag: Kontrasten till nattens spelning med Swans var total när Jonathan Richman dansade, sjöng och bjöd publiken på sitt gladaste jag. Det var inte så tokigt men det blir lite mycket i längden. The Field var väldigt trista. Tyvärr var ju även Mogwai det. Ljudet var dåligt och låtvalet strömlinjeformat. Helgens stora begivenhet var naturligtvis Kraftwerk. Vet inte riktigt vad jag ska börja med, allt var egentligen bra med deras spelning. Ljudet var fantastisk. Kristallklart men basen kändes ändå som en knytnäve i magen. Låtvalet var bra och de lade låtar som hörde ihop tillsammans. Tyvärr ett ovanligt knep. 3D-showen var kanske inte revolutionerande men det gav spelningen en extra dimension.

2012-05-19 Cloud Nothings och The Soft Moon på Fotografiska, Stockholm

Om Cloud Nothings inte hade dykt upp 20 år för sent så hade de antagligen flyttat till Chapel Hill och ridit på alternativrocksvågen tillsammans med Small 23 och Superchunk. Ca 20 % av deras låtar har en viss potential som bygger på ångest och dissonans, resten är ordinär collegerock. De inleder med sina bästa låtar som dock snart tar slut. När de sedan avslutar med 15 minuter (det var säkert kortare) rundgång och oväsen så sjönk konsertbetyget från 3 till 2 på en femgradig skala.

The Soft Moon har ett förföriskt attraktivt sound på skiva som andas 1981, post-punk och new wave. Jag hoppades att de skulle låta betydligt tuffare live och samtidigt accentuera det melankoliska för att få fram lite nyansskillnader. Tyvärr så gjorde de tvärtom och allt blev en statisk och mekanisk transportsträcka.

2012-07-05 Soviac, Tennis Bafra och Åbe på Debaser Slussen, Stockholm


Tre band på bolaget No Method från Umeå turnerade under sommaren tillsammans under namnet Släpp Sargen 2012. 

De mindre kända Åbe inledde med en fascinerande ”show”. Deras alster är spretiga och lite ojämna, men live verkade de betydligt mer målmedvetna. De inledde med reciterande till metalskrotsackompanjemang. Sedan lade de till både medlemmar (tillfälliga) och intensitet och avslutningen med två trumset var maffig.


Tennis Bafra bjöd inte på några nyanser utan öste på från början till slut och bjöd på gitarrmangel i den högre skolan. De har ju välförtjänt gjort sig ett namn inom indierocken med sin debut-skiva Abulia Jubilee.


Soviac har givit ut en del skivor och är kanske det proffsigaste av dessa tre, men tyvärr tycker jag nog att de också är kvällens svagaste kort. Riffen sitter där de ska men i jämförelse med Tennis Bafra och Åbe så är de ganska tråkiga. 



2012-06-09 Unsane och Big Business, Debaser Slussen, Stockholm

Big Business är ett ganska ordinärt stonerband och bitvis svänger det på ganska rejält men de är även lite för enahanda. 



Unsane är ett band som inom noiserocken har en ohotad ställning som hårdare än hårdast. Deras skivutgivning numera är ganska sporadisk och håller väl inte riktigt samma klass som skivorna från storhetsåren på 90-talet. Att spelningens låtlista innehöll mest gammalt material är kanske inte så mycket att säga om men tråkigt nog så spelade de nästan exakt samma låtar som sist jag såg dem 1998.

2012-05-09 Cursive och Bored Man Overboard, Debaser Slussen, Stockholm


 Cursive
Cursive började karriären i posthardcoregenren, men i och med att ena gitarristen/sångaren/låtskrivaren Steve Pedersen lämnade bandet i samband med en splittring + återbildning av bandet blev bandets musik mer melodiöst och varierad. Energin är fortfarande en viktig beståndsdel i musiken men på Debaser så tände det inte riktigt till förrän mot slutet.
Inledande Bored Man Overboard var inte helt oävna, lät lite som om de blandade The National med shoegazebandet Slowdive.
 Bored Man Overboard

2012-04-19 Michael Gira och Christoph Hahn, på Debaser Slussen

Sist jag såg Gira så spelade han på Södra Teatern inför en andäktig och sittande publik. Debaser slussen ger lite andra förutsättningar. Återkommer till det.
Uppvärmare Christoph Hahn (Swans, The Angels Of Light) påpekade sarkastiskt (eller humoristiskt, svårt att avgöra) att han har varit på roligare begravningar och satte standarden för kvällen. Hans set var i övrigt helt ok.
När sedan kvällens huvudperson gick på scen så var lokalen åtminstone halvfull och stämningen bättre. Gira har en förmåga att fokusera och framträda med sådan pondus och energi att det inte spelar någon roll att han sitter ensam med en akustisk gitarr, det blir satans tungt ändå. Han spelade fler Swans-låtar från comeback-skivan som lätt snudd på magiskt bra som solonummer, men det märktes att hans humör inte var på topp.
Att det satt lappar i entrén om att kameror och mobiler undanbes under uppträdandet hindrade inte publiken från att fotografera konserten igenom och efter några sura blickar så lackade Gira ur och skällde ut publiken efter noter. Musikens ångestladdning blev dock inte lidande av det.

2012-03-15 Karl Bartos, på Katalin Uppsala

Karl Bartos är naturligtvis mest känd som före detta medlem i legendariska Kraftwerk, men har under årens lopp även givit ut lite skivor både under eget namn och som Elektric Music. Vilken del av karriären som har varit mest framgångsrik kan ingen undgå att märka under kvällens föreställning av Live Cinema som han kallar bild- och musikföreställningen. Att titta på två gubbar med laptops är inte så spännande, men bildspelet med passande filmer gav publiken ett hyggligt alternativ. 13 låtar med Kraftwerk och 5 sololåtar avhandlas i raskt tempo, en del långsammare nummer är lite upphottade för att passa ihop med resten. Ok, det var ingen upphetsande konsert men det var ändå kul att höra hela Computer World och nästan hela The Man Machine. Den chansen kommer nog inte igen.

2011-08-26 Kurt Vile & The Violators och Den Stora Vilan, Strand, Stockholm

 På bilden: Den Stora Vilan

Den Stora Vilan är ett ungt band från Göteborg som spelar svängig proggrock. Alla i bandet är bra instrumentalister utan att förhäva sig. Spelningen var en bra och trevlig överraskning. Det kan man inte riktigt säga om huvudakten Kurt Vile. Hans senaste skiva Smoke Ring For My Halo är en av årets bästa och jag hopppades få se och höra något i hästväg. Men tji fick jag. Ljudet var av sämsta kvalitét, trist att bara höra sång, en gitarr och golvpuka när man ser att det står fler personer på sen och ser ut att spela. Det blev bättre mot slutet men vad hjälpte det. Kurt själv var tämligen surmulen och muttrade om att arrangörerna hellre ville ha disko än konsert. Låtar som på skiva låter spänstiga och fint arrangerade lät denna kväll murriga och enahanda. Herr Vile pratsjöng sig genom repertoaren och många låtar lät väldigt lika varandra. Träligt.

2011-08-11 Way Out West, Slottskogen, Göteborg

Fredag:
De flesta festivaler hade i år ett bättre program än WOW men det blev pga vissa omständigheter ändå Way Out West som blev den enda festivalen som jag besökte. Men höjdpunkter fanns det gott om ändå.
Under fredagen häckade jag bokstavligen vid Linnéscenen och först ut efter lunch var Edward Sharpe & The Magnetic Zeros. Det månghövdade bandet har turnerat med samma låtar i två års tid men verkade inte uttråkade för fem öre. På scen rådde konstant förvirring, det var hela tiden diskussioner om vilken låt de skulle spela och vem som skulle inleda. Det skulle kunna ha varit onödigt rörigt, men det kändes istället som om medlemmarna var karaktärer i en fri teatergrupp och sångaren Edwards monologer band ihop föreställningen och tillförde naivistisk charm á la Di Leva.

Nästa artist på scen Linné var Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir och hennes scenshow verkade betydligt mer välregisserad med matchande scenkläder och inövat rörelseschema. Det svängde vansinnigt mycket, men Jenny Wilson kantiga sångstil tillåter inte något onödigt wailande vilket ser till att musiken inte kommer mer än en armlängds avstånd från Talking Heads. Festivalen bästa spelning.
Efter det hoppades jag att Explosions In The Sky skulle leverera en rejäl flygplansmotor men de rörde sig inte en millimeter från marschtakt på virvel och balalajkagitarrer.
Santigold rör sig musikaliskt mellan modernare varianter på Hiphop och amerikanskt indierock. Det blir ganska schizophrent när hon ena stunden låter som Missy Elliot och sedan växlar över till Pixies och Yeah Yeah Yeahs. Samtidigt blir det också väldigt befriande opretentiöst och lekfullt. Alla låtar håller inte samma kvalité men scenshowen är gjord med humor och Santigolds röstproblem gör att man blir lite överseende.
Mellan Linnéspelningarna så drar Fleet Foxes, Robyn och Thåström storpublik men jag ser inte tillräckligt av dem för att bilda mig någon uppfattning om spelningarna
Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att Iamamiwhoami var ett av David Lynch alla projekt. Musiken och filmerna som presenteras via deras Youtube-kanal och nu också på Spotify innehåller ett myller av sifferkoder och symboler. På WOW gör de sin första spelning och i många fall är mystiken kring bandet snäppet roligare än musiken, den avancerade scenografin till trots. Mot slutet tar det sig dock rejält. Kvällen avslutades med årets mest överreklamerade festivalsnackis, Prince. Det kunde jag ha varit utan.

Lördag:

Tidigt inledde Twin Shadow med lite småmysig new wave-pop. Att kunna höra ekon av Adrian Borlands musikaliska gärning gav guldkant till ett lite svajjigt låtmaterial. Lördagens startfält var betydligt tråkigare fredagens. Tittade (eller lyssnade mest) på Tallest Man On Earth, The Jayhawks, Noah And The Whale och Säkert. The Jayhawks var stabila och låtmaterialet oklanderligt. Säkert och TMOE var på något sätt också stabila men med intetsägande låtar. Noah och valen var direkt dåliga.
Jag såg Loney Dear för några år sedan och blev allt annat än imponerad. Sedan dess har han producerat några låtar som skulle kunna resultera i en viss omvärdering av honom som artist. Hans wailande var dock urtist och det var i stort sett bara setets sista låt som var godkänd.
Ariel Pink Haunted Graffiti var en underlig upplevelse. Rim och reson var som bortblåst och att beskriva spelningen i ord låter sig icke göras. Detsamma kan även sägas om Kanye Wests framträdande. Mest för att auto-tune balladerna och det uppblåsta egot var kräkframkallande och att de tyngre old school-hitsen svängde ganska bra. I bakgrunden pumpade Fake Blood på med rätt menlös och oegen techno..